Då var jag här då..
Ja här är jag. Tvåbarnsmamma i sina bästa år. 26. 27 om några månader. Boendes i småland med sambo och barn. Nu kastar jag mig ut, ut för att slåss om bloggläsare i cyberrymden. Inte för att få 15 minuter i rampljuset, utan för att få skriva om mig själv. Ingen annan gör ju det så det var ju bara att ta saken i egna händer.
Jag ser mig själv som en ganska stark kvinna, trots mina något spinkiga lekamen. Jag menar alltså inte stark fysisk, inte psykiskt heller men jag är stark i mig själv. Egocentrisk? Nä det tror jag inte. Jag är väl det typiska mellanbarnet som slåss för sin uppmärksamhet. Men eftersom min familj är ytterst brokig och plastig är jag både storasyster, lillasyster och mellanbarn. Jag har inga helsyskon, men 5 halvsyskon, eftersom mina föräldrar snabbt skyndat vidare för att fortsätta sin avel på annat håll. Nej, nu är jag orättvis, så är det inte. Bara i mammas fall, för jag är ju pappas minsting. Det jag skulle komma till innan jag tappade tråden är att jag är stark i mig själv, inte många människor sätter sig på mig. Längre. För så har det inte alltid varit, men nu. Men de som kan få mig att känna mig liten, inte till växten alltså, får mig att känna mig jävligt liten och osäker. En sån person cirkulerar runt på mina vänners fb-sidor och skriver kommentarer överallt. Fel stavar hon också, fast hon är den som har så fin utbildning. Jag stavar också fel, men jag har vett att skämmas över det.
I övrigt är jag lite pretto. Jag tycker om att baka sju sorters kakor till kalas, om jag så ska baka fram tills 4 på morgonen så gör jag det. Alltför uppmärksamhet, lider nog av duktigflickasyndrom. Med vissa saker. För i nuläget ligger två ikeakassar ( de där blåa i plast, stora med handtag) med ren tvätt på vår säng. Små strumpor som ska paras ihop med en likadan om man har tur och små trosor med Hellokitty väntar på att bli ihop vikta. Det är inte mina trosor alltså, utan min dotters. En annan mamma vars blogg jag läser har precis mist sin 6-åriga flicka i cancer. Hon skrev om saknaden efter dotterns kläder på tvättlinan. De som i 6 år hängt där på tork, klänningar som fladdrat i vinden.. När jag hängde upp ungarnas kalsonger, strumpor, shorts och tröjor med fula disney prinsessor och Blixten Mcqueen på så grät jag nästan. Vad vore jag utan de där små strumporna på tvättsträcket? Finns det liv utan barn? Klart det gör innan man skaffat barn, men blir sorgen någonsin lättare att leva med när man överlevt sitt barn? Usch. Jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det.
Jag ser mig själv som en ganska stark kvinna, trots mina något spinkiga lekamen. Jag menar alltså inte stark fysisk, inte psykiskt heller men jag är stark i mig själv. Egocentrisk? Nä det tror jag inte. Jag är väl det typiska mellanbarnet som slåss för sin uppmärksamhet. Men eftersom min familj är ytterst brokig och plastig är jag både storasyster, lillasyster och mellanbarn. Jag har inga helsyskon, men 5 halvsyskon, eftersom mina föräldrar snabbt skyndat vidare för att fortsätta sin avel på annat håll. Nej, nu är jag orättvis, så är det inte. Bara i mammas fall, för jag är ju pappas minsting. Det jag skulle komma till innan jag tappade tråden är att jag är stark i mig själv, inte många människor sätter sig på mig. Längre. För så har det inte alltid varit, men nu. Men de som kan få mig att känna mig liten, inte till växten alltså, får mig att känna mig jävligt liten och osäker. En sån person cirkulerar runt på mina vänners fb-sidor och skriver kommentarer överallt. Fel stavar hon också, fast hon är den som har så fin utbildning. Jag stavar också fel, men jag har vett att skämmas över det.
I övrigt är jag lite pretto. Jag tycker om att baka sju sorters kakor till kalas, om jag så ska baka fram tills 4 på morgonen så gör jag det. Alltför uppmärksamhet, lider nog av duktigflickasyndrom. Med vissa saker. För i nuläget ligger två ikeakassar ( de där blåa i plast, stora med handtag) med ren tvätt på vår säng. Små strumpor som ska paras ihop med en likadan om man har tur och små trosor med Hellokitty väntar på att bli ihop vikta. Det är inte mina trosor alltså, utan min dotters. En annan mamma vars blogg jag läser har precis mist sin 6-åriga flicka i cancer. Hon skrev om saknaden efter dotterns kläder på tvättlinan. De som i 6 år hängt där på tork, klänningar som fladdrat i vinden.. När jag hängde upp ungarnas kalsonger, strumpor, shorts och tröjor med fula disney prinsessor och Blixten Mcqueen på så grät jag nästan. Vad vore jag utan de där små strumporna på tvättsträcket? Finns det liv utan barn? Klart det gör innan man skaffat barn, men blir sorgen någonsin lättare att leva med när man överlevt sitt barn? Usch. Jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det.
