Att njuta av lyckan
Idag är en bra dag. Det tror jag, det måste det. Barnen vaknade på strålande humör, att höra en tvååring säga jälskar ej ( precis så låter det) får vilken dag som helst att kännas bättre. Att höra fyraåringen läsa för sin lillasyster när hon sitter på toaletten är ren lycka. Syskonkärlek. Han läser förstås inte helt, han berättar och tittar i de böcker han kan nästan helt utantill. Han är så himla duktig. Han älskar henne så ofantligt mycket. Så har det varit sen han kom upp till bb. Han var bara två år när han höll sin lillasyster i sin famn och sa -Ylle älskar bissen. Sonen var lite sen i talet och kallade sig själv för Ylle. Bissen var bebisen. Bebisen hette bebisen i 4 veckor. Sen fick hon heta Elise. Det tog sen över ett år innan det första grälet. Sen kom det många fler.
Igår var en lyckad kväll på jobbet. Jag jobbade med två vikarier. Två unga vikarier, den ena gick bredvid och den andra har jobbat en vecka. Men jisses vilka flexibla och duktiga tjejer. Ibland är det nog så att ju yngre man är desto lättare har man för att anpassa sig. Ibland upplever jag att de som är äldre har svårt att ta in vad jag säger när de ska gå bredvid. De antar att deras ålder gör att det kan mer än mig trots att jag arbetat med dessa människor mycket längre. Jag gillar att omges av positiva tjejer utan en massa gnäll och irritation. Så mycket lättare det blir att utföra sitt arbete, trots att det bitvis är jättetungt, när man har kul.
Ibland när jag ska köra ut i hemtjänst lyssnar jag på Olof Röhlanders peppskiva. Där finns spår som "inför en tråkig uppgift", "När du fått kritik" etc. Kändes lite fånigt till en början men man blir onekligen på bättre humör. Åtminstone tillfälligt.
Lycka är också, avslutningsvis, inte bara kärlek och vänskap. Lycka kan också vara att beställa en ny bikini som sitter som en smäck. Det är en riktig självförtroeendeboost oavsett vilken sorts kropp man har. Lycka kan också vara en sur grå katt som jamar när du kommer hem. Först tror man det är av kärlek tills man upptäcker att matskålen är tom. Lycka är också, som just nu i vårt hus, en liten flicka som ropar färdig och med tindrande ögon tittar ner i sin potta! <3
Igår var en lyckad kväll på jobbet. Jag jobbade med två vikarier. Två unga vikarier, den ena gick bredvid och den andra har jobbat en vecka. Men jisses vilka flexibla och duktiga tjejer. Ibland är det nog så att ju yngre man är desto lättare har man för att anpassa sig. Ibland upplever jag att de som är äldre har svårt att ta in vad jag säger när de ska gå bredvid. De antar att deras ålder gör att det kan mer än mig trots att jag arbetat med dessa människor mycket längre. Jag gillar att omges av positiva tjejer utan en massa gnäll och irritation. Så mycket lättare det blir att utföra sitt arbete, trots att det bitvis är jättetungt, när man har kul.
Ibland när jag ska köra ut i hemtjänst lyssnar jag på Olof Röhlanders peppskiva. Där finns spår som "inför en tråkig uppgift", "När du fått kritik" etc. Kändes lite fånigt till en början men man blir onekligen på bättre humör. Åtminstone tillfälligt.
Lycka är också, avslutningsvis, inte bara kärlek och vänskap. Lycka kan också vara att beställa en ny bikini som sitter som en smäck. Det är en riktig självförtroeendeboost oavsett vilken sorts kropp man har. Lycka kan också vara en sur grå katt som jamar när du kommer hem. Först tror man det är av kärlek tills man upptäcker att matskålen är tom. Lycka är också, som just nu i vårt hus, en liten flicka som ropar färdig och med tindrande ögon tittar ner i sin potta! <3
Att vända en skitdag till något bra.
Vissa dagar fungerar allt. Planeringen följs till punkt och pricka, barnen är morgonpigga, glada och lämnas mer än gärna på dagis. Allt flyter på jobbet, en lycklig mamma eller pappa hämtar så småningom sina glada barn som vill följa med hem och berätta om deras roliga dagar på dagis. Maten tar inte tid, barnen är tålmodiga och äter en rejäl portion, badar och somnar sen så fort vi lägger deras små huvuden på deras små kuddar i glada färger. Sen har vi en mysig mamma-pappa kväll, tittar på en bra serie på tv och dricker kaffe tillsammans. Njuter av varandra. Ligger med varandra och det går för båda två samtidigt.
Ibland flyter ingenting. Dottern rullade ur sängen kl 4 och sen hittade jag inte nappen. Jag la mig hos henne i juniorsängen som är lite kortare än jag. Det åskar och regnar ute och jag vet inte om jag dragit ur sladden till datorn. Krånglar mig ur sängen, dottern börjar gråta, jag springer till datarummet, slår i tårna i en stol, ser att sladden är urdragen redan, springer tillbaka, springer på LEGObitar i rosa och gult. Lägger mig i sängen igen. Lyssnar på åskan, somnar inte om. Kl är 4.15. JAG MÅSTE SOVA! Kl 4.45 sover jag inte. kl 5 ringer klockan och då sover jag. Jag är jättetrött. Hunden gnyr inne i vårt sovrum och Andreas vaknar inte. Jag släpar mig ur sängen, sminkar mitt gråa ansikte. Drar täcket av Andreas som är skittrött och sur. Hunden gnyr och jag kokar kaffe. - GÅ UT MED HUNDEN DÅ FÖR FASEN skriker jag. Andreas kommer släpandes, kalsongerna sitter för långt ner. Barnen kommer upp, högst ofrivilligt. De äter ingenting till frukost. Det gör ont i mammahjärtat när jag vet att det inte blir frukost på dagis förräns 7.30. Ingen av dem vill klä på sig, klockan är mycket, vi blir stressade. Just idag har vi bråttom. Elise klär på sig tillslut, vill ha rosa tofsar i håret. Medans jag gör tofsar borstar jag mina tänder. FAN. Nu måste vi åka. Noels byxor är fula tycker han. Han vill ha andra. Det finns inga rena shorts nu säger jag. Det finns ett par fula, men det säger jag inte. Då bryter han ihop, försöker med andra kläder. Nej dem är dumma, fula, äckliga etc. Jag stampar i golvet och halvskriker -Vi måste åka nu! Jag och Elise åker och lämnar henne på hennes dagis, Andreas försöker övertala Noel. Klockan är 6.25. Noel kommer till dagis kl 7. Då skulle Andreas varit på jobbet, Noel skulle vara på dagis klockan 6.30. Noel har fula shorts på sig.
Nu är mamman och pappan på jobbet. Pappan river och bränner sig på hela armen på en truck han ska laga. Mamman stressar som ett djur. Mycket att göra. Men hon hinner precis, ut och kör hemtjänst, tillbaka igen. Duschar tanter och hjälper på toa. ÄNTLIGEN FIKA. Chefen kommer och säger att det blir lite mer att göra från nästa vecka. MER ATT GÖRA?! Vi hinner inte nu. Jag tänker högt. -Fasen också. Blir utskälld av chefen.
Telefonen larmar, jag går utan att ha fikat. Hjälper den som larmat. Går in på vårt lilla kontor och ringer till Andreas, han svarar inte! Ringer en kompis, min sista livlina. Gråter av ilska. Kompisen förstår, hon blir också arg. Blir tröstad, peppad. Går in till chefen och säger att NU vill jag förklara mig. Jag sträcker på mig, går in med högt huvud. Tittar ner på henne. Jag är längre. Sätter mig och säger. - Jag är positiv, de flesta beskriver mig så på jobbet. Jag ställer upp, stressar för att hinna göra allt så bra för pensionärerna som möjligt. Jag är alltid trevlig mot dem och gör mitt jobb med glädje. Jag älskar mitt jobb. MEN, fortsatte jag, även jag kan bli trött. Min spontana reaktion när jag haft en RIKTIGT stressig morgon var fy fasen. Vi hinner knappt med de vi ska, vikarierna har ingen medicindelegering och då blir det ännu mer tryck på oss. Vi har hemtjänst som ska hinnas med och HELST ska vi hinna prata också! När jag sa Fy fasen var inga pensionärer närvarande. Hon menar att jag undergräver hennes auktoritet med min reaktion. Jag menar att hon undergräver sig själv när hon skäller ut mig inför mina arbetskamrater. Vi diskuterar, kommer så småningom överens. Men jag är arg så jag skakar. Går till tvättstugan och ilskegråter. När arbetsdagen är tillända är det sen svårt att hinna till dagis i tid, stressa stressa stressa. Hämtar dottern, överlycklig, hämtar sonen. Fortfarande lite nere, mest ångerfylld. Åker hem och äter muffins och väntar på Andreas. Åker till stan och köper fler shorts. Äter på McDonalds tillsammans. Alla skrattar och är sams. Pappan pussar mamman på munnen och de åker hem. Barnen somnar kl 21 och kl 23. Inte mycket egentid. Men mamman och pappan orkar ligga med varandra och det går för båda två. Dagen som började som ett rent helvete slutade bra och tillsammans orkar vi.
Ibland flyter ingenting. Dottern rullade ur sängen kl 4 och sen hittade jag inte nappen. Jag la mig hos henne i juniorsängen som är lite kortare än jag. Det åskar och regnar ute och jag vet inte om jag dragit ur sladden till datorn. Krånglar mig ur sängen, dottern börjar gråta, jag springer till datarummet, slår i tårna i en stol, ser att sladden är urdragen redan, springer tillbaka, springer på LEGObitar i rosa och gult. Lägger mig i sängen igen. Lyssnar på åskan, somnar inte om. Kl är 4.15. JAG MÅSTE SOVA! Kl 4.45 sover jag inte. kl 5 ringer klockan och då sover jag. Jag är jättetrött. Hunden gnyr inne i vårt sovrum och Andreas vaknar inte. Jag släpar mig ur sängen, sminkar mitt gråa ansikte. Drar täcket av Andreas som är skittrött och sur. Hunden gnyr och jag kokar kaffe. - GÅ UT MED HUNDEN DÅ FÖR FASEN skriker jag. Andreas kommer släpandes, kalsongerna sitter för långt ner. Barnen kommer upp, högst ofrivilligt. De äter ingenting till frukost. Det gör ont i mammahjärtat när jag vet att det inte blir frukost på dagis förräns 7.30. Ingen av dem vill klä på sig, klockan är mycket, vi blir stressade. Just idag har vi bråttom. Elise klär på sig tillslut, vill ha rosa tofsar i håret. Medans jag gör tofsar borstar jag mina tänder. FAN. Nu måste vi åka. Noels byxor är fula tycker han. Han vill ha andra. Det finns inga rena shorts nu säger jag. Det finns ett par fula, men det säger jag inte. Då bryter han ihop, försöker med andra kläder. Nej dem är dumma, fula, äckliga etc. Jag stampar i golvet och halvskriker -Vi måste åka nu! Jag och Elise åker och lämnar henne på hennes dagis, Andreas försöker övertala Noel. Klockan är 6.25. Noel kommer till dagis kl 7. Då skulle Andreas varit på jobbet, Noel skulle vara på dagis klockan 6.30. Noel har fula shorts på sig.
Nu är mamman och pappan på jobbet. Pappan river och bränner sig på hela armen på en truck han ska laga. Mamman stressar som ett djur. Mycket att göra. Men hon hinner precis, ut och kör hemtjänst, tillbaka igen. Duschar tanter och hjälper på toa. ÄNTLIGEN FIKA. Chefen kommer och säger att det blir lite mer att göra från nästa vecka. MER ATT GÖRA?! Vi hinner inte nu. Jag tänker högt. -Fasen också. Blir utskälld av chefen.
Telefonen larmar, jag går utan att ha fikat. Hjälper den som larmat. Går in på vårt lilla kontor och ringer till Andreas, han svarar inte! Ringer en kompis, min sista livlina. Gråter av ilska. Kompisen förstår, hon blir också arg. Blir tröstad, peppad. Går in till chefen och säger att NU vill jag förklara mig. Jag sträcker på mig, går in med högt huvud. Tittar ner på henne. Jag är längre. Sätter mig och säger. - Jag är positiv, de flesta beskriver mig så på jobbet. Jag ställer upp, stressar för att hinna göra allt så bra för pensionärerna som möjligt. Jag är alltid trevlig mot dem och gör mitt jobb med glädje. Jag älskar mitt jobb. MEN, fortsatte jag, även jag kan bli trött. Min spontana reaktion när jag haft en RIKTIGT stressig morgon var fy fasen. Vi hinner knappt med de vi ska, vikarierna har ingen medicindelegering och då blir det ännu mer tryck på oss. Vi har hemtjänst som ska hinnas med och HELST ska vi hinna prata också! När jag sa Fy fasen var inga pensionärer närvarande. Hon menar att jag undergräver hennes auktoritet med min reaktion. Jag menar att hon undergräver sig själv när hon skäller ut mig inför mina arbetskamrater. Vi diskuterar, kommer så småningom överens. Men jag är arg så jag skakar. Går till tvättstugan och ilskegråter. När arbetsdagen är tillända är det sen svårt att hinna till dagis i tid, stressa stressa stressa. Hämtar dottern, överlycklig, hämtar sonen. Fortfarande lite nere, mest ångerfylld. Åker hem och äter muffins och väntar på Andreas. Åker till stan och köper fler shorts. Äter på McDonalds tillsammans. Alla skrattar och är sams. Pappan pussar mamman på munnen och de åker hem. Barnen somnar kl 21 och kl 23. Inte mycket egentid. Men mamman och pappan orkar ligga med varandra och det går för båda två. Dagen som började som ett rent helvete slutade bra och tillsammans orkar vi.
